Det finns vissa dagar på året som gör lite extra ont och Mors dag är en av dom. Jag har ingen att fira och ingen som firar mig. Kärleken har svikit mig, vännerna har lämnat mig och familjen har så gott som dött ut.

 

 

Man ska göra så mycket för allt och alla hela tiden, men vad får man tillbaka?

 

Absolut ingenting...

 

 

Visst är det konstigt hur någon kan betyda så mycket för en och man själv inte tycks betyda någonting för den personen?

Min bästa vän fick en dotter i juni månad och för ett tag sedan var det dags för dop. På varje bord fanns en lapp där alla gästernas namn fanns uppradade med en kort förklaring på vilka de var och vad de betydde för familjen. Det var fina och kärleksfulla förklaringar på dom alla och så dök mitt namn upp, längst ner på listan.

"****: Om jag charmar henne så får jag säkert låna hennes filmer."

De enkla och meningslösa orden var vad som mötte mig och tro mig, det gjorde ont då jag ser barnets mamma som min bästa vän. De andra vännerna fick förklaringar som "mammas fina vän", "mammas bästa vän", "mammas snälla vän" och de fanns alla samlade på ett och samma ställe, bland vännerna. Men jag, jag hamnade längst ner på listan, inte bland vännerna utan jag fanns bara där som en parasit de inte kunde bli av med och som de inte visste vart de skulle göra hän.