Visst är det konstigt hur någon kan betyda så mycket för en och man själv inte tycks betyda någonting för den personen?

Min bästa vän fick en dotter i juni månad och för ett tag sedan var det dags för dop. På varje bord fanns en lapp där alla gästernas namn fanns uppradade med en kort förklaring på vilka de var och vad de betydde för familjen. Det var fina och kärleksfulla förklaringar på dom alla och så dök mitt namn upp, längst ner på listan.

"****: Om jag charmar henne så får jag säkert låna hennes filmer."

De enkla och meningslösa orden var vad som mötte mig och tro mig, det gjorde ont då jag ser barnets mamma som min bästa vän. De andra vännerna fick förklaringar som "mammas fina vän", "mammas bästa vän", "mammas snälla vän" och de fanns alla samlade på ett och samma ställe, bland vännerna. Men jag, jag hamnade längst ner på listan, inte bland vännerna utan jag fanns bara där som en parasit de inte kunde bli av med och som de inte visste vart de skulle göra hän.

Här kommer ni få ta del av min "dagbok", vill säga allt som försiggår i mitt huvud, alla mina tankar och mitt så kallade liv.

Så vem är jag?

Jag lever ensam då jag trivs bäst så.
Jag klarar inte av att ha folk runt omkring mig hela tiden och mitt jobb tycks förse mig med den mänskliga närhet jag behöver.
Folk tar mig för en väldigt social människa då jag pratar mycket när jag har folk runt omkring mig och känner mig bekväm, men så är inte fallet. Jag är den som stänger inne mig själv så fort jag får chansen.
Jag har alltid varit lite av en enstöring som lekt bäst själv, men de få och utvalda vänner jag har betyder väldigt mycket för mig även om de inte kan se det.
Ett kärleksliv tycks inte heller vara något för mig då det inte finns någon som står ut med mitt instängda men frispråkiga jag. Jag blir kvävd av att ha någon vid min sida men kan ändå sakna någon att älska och hålla nära, men inte för nära. Att ha någon nära men på avstånd hade varit perfekt för mig.
I nästan två år gick jag på nålar och kvävdes i ett förhållande som inte gav mig någonting mer än känslan av ensamhet. Något jag aldrig upplevt innan dess och jag vill inte uppleva det igen.
Jag kan inte se mig själv bo tillsammans med någon så det kommer inte på frågan. Varför ge all sin fritid till någon annan när man kan njuta av ensamheten och göra precis det man vill utan att bli utfrågad och anpassa sig till någon annan?
Barn äcklar mig. Vem kan frivilligt välja att skaffa sig en fästing som sitter fast på ens hud i 18 år innan man kan göra sig av med den? Skaffa ett djur istället. De tjatar inte på en och tar inte upp all din tid, men de skapar dock lika mycket oro.
Jag tror inte på kärleken, inte på familjelivet och inte på förtroende. Det är omöjligt att lita helt och hållet på en annan människa än sig själv.
Meningslösa sms och telefonsamtal är inget för mig. Då blir jag bara irriterad istället.
Jag är personen som väljer att ha ett djur som sällskap och den som inte träffar vännerna allt för ofta, men jag hoppas i alla fall att de finns kvar än då.
De enda som verkligen tycks finnas där för mig är mina gamla föräldrar och när de försvinner så har jag ingen. Det är en skräck jag lever med varje dag. Jag gillar ensamheten men en lite trygghet är inte fel att ha. Någon som ställer upp när det blir knivigt och som inte kan ersättas av någon annan och speciellt inte av någon som inte är av kört och blod. Men jag vill ändå inte ha ett barn som fyller den funktionen.
Och jag flyr den tråkiga verkligheten dagligen med hjälp av filmer och serier som ger mig allt jag behöver.

Jag är helt enkelt en sort för sig.