Jag har insett att det inte finns så många utav min sort där ute i världen vilket gör livet ännu svårare.

Jag vill nämligen träffa någon som vill leva under samma omständigheter som mig, vill säga: Inte skaffa barn, vara särbo men ändå hålla kärleken vid liv utan att kväva varandra, inte behöva ses varje dag och inte ringa eller sms varandra mer än nödvändigt.
Jag fixar inte att ha någon i mitt hem dygnet runt utan ett par timmar i veckan räcker mer än väl. Dessutom vill jag hitta någon som dela mina intressen och som förstår sig på mig, något som ingen tycks göra idag. Allt jag säger skriver folk om och jag blir därför missförstådd och inte vidare omtyckt.
Jag vill kunna spendera timmar framför teven/datorn utan att bli kallad lat, jag vill kunna säga till människan att jag inte klarar av honom just nu och att jag vill vara ifred utan att det blir konstig stämning.
Jag vill kunna leva mitt liv utan att fråga om lov, göra det jag vill när jag vill utan att ta hänsyn till andra.
Jag vill inte behöva spendera en massa tid med hans familj och jag vill inte heller att han ska spendera en massa tid med min, vill jag hälsa på mina föräldrar så vill jag göra det själv.
Viktigast av allt är att han är trogen och inte det minsta svartsjuk.

Finns det en sådan person där ute?

Här kommer ni få ta del av min "dagbok", vill säga allt som försiggår i mitt huvud, alla mina tankar och mitt så kallade liv.

Så vem är jag?

Jag lever ensam då jag trivs bäst så.
Jag klarar inte av att ha folk runt omkring mig hela tiden och mitt jobb tycks förse mig med den mänskliga närhet jag behöver.
Folk tar mig för en väldigt social människa då jag pratar mycket när jag har folk runt omkring mig och känner mig bekväm, men så är inte fallet. Jag är den som stänger inne mig själv så fort jag får chansen.
Jag har alltid varit lite av en enstöring som lekt bäst själv, men de få och utvalda vänner jag har betyder väldigt mycket för mig även om de inte kan se det.
Ett kärleksliv tycks inte heller vara något för mig då det inte finns någon som står ut med mitt instängda men frispråkiga jag. Jag blir kvävd av att ha någon vid min sida men kan ändå sakna någon att älska och hålla nära, men inte för nära. Att ha någon nära men på avstånd hade varit perfekt för mig.
I nästan två år gick jag på nålar och kvävdes i ett förhållande som inte gav mig någonting mer än känslan av ensamhet. Något jag aldrig upplevt innan dess och jag vill inte uppleva det igen.
Jag kan inte se mig själv bo tillsammans med någon så det kommer inte på frågan. Varför ge all sin fritid till någon annan när man kan njuta av ensamheten och göra precis det man vill utan att bli utfrågad och anpassa sig till någon annan?
Barn äcklar mig. Vem kan frivilligt välja att skaffa sig en fästing som sitter fast på ens hud i 18 år innan man kan göra sig av med den? Skaffa ett djur istället. De tjatar inte på en och tar inte upp all din tid, men de skapar dock lika mycket oro.
Jag tror inte på kärleken, inte på familjelivet och inte på förtroende. Det är omöjligt att lita helt och hållet på en annan människa än sig själv.
Meningslösa sms och telefonsamtal är inget för mig. Då blir jag bara irriterad istället.
Jag är personen som väljer att ha ett djur som sällskap och den som inte träffar vännerna allt för ofta, men jag hoppas i alla fall att de finns kvar än då.
De enda som verkligen tycks finnas där för mig är mina gamla föräldrar och när de försvinner så har jag ingen. Det är en skräck jag lever med varje dag. Jag gillar ensamheten men en lite trygghet är inte fel att ha. Någon som ställer upp när det blir knivigt och som inte kan ersättas av någon annan och speciellt inte av någon som inte är av kört och blod. Men jag vill ändå inte ha ett barn som fyller den funktionen.
Och jag flyr den tråkiga verkligheten dagligen med hjälp av filmer och serier som ger mig allt jag behöver.

Jag är helt enkelt en sort för sig.