Det finns vissa dagar på året som gör lite extra ont och Mors dag är en av dom. Jag har ingen att fira och ingen som firar mig. Kärleken har svikit mig, vännerna har lämnat mig och familjen har så gott som dött ut.

 

 

13 år har passerar men jag kan fortfarande höra ekot av min mammas ord i mitt huvud: 

 

Och hon hade rätt... 

Alla sa till mig att inte släppa in honom i mitt liv för då skulle han aldrig lämna mig ifred, så just därför släppte jag in honom.

Men de hade fel, han försvann och det säger väll ett och annat om mig. Jag kan inte ens få de desperata att stanna kvar.

 

Man ska göra så mycket för allt och alla hela tiden, men vad får man tillbaka?

 

Absolut ingenting...

 

 

Att gammal kärlek aldrig rostar vet jag sedan innan, men att gammal kärlek som aldrig riktigt fanns där inte skulle rosta visste jag däremot inte.

Allt som krävdes var att jag la ett öga åt hans håll och så var jag fast och allt vi har gemensamt är en kyss för längesedan.

Jag har alltid sagt att fredagen den 13 är min tur dag, medan lördagen den 14 är raka motsatsen till tur.

Igår, fredagen den 13, flöt allt på bra. Det jag har fasat för hände inte och livet på jobbet rullade på som vanligt utan obehagliga moment. Men så kom lördagen den 14 och hela min värld föll samman.

Jag har bara mina föräldrar och de betyder allt för mig då jag verken har syskon eller orken till att träffa vänner. Min mamma har varit sjuk så länge jag kan minnas men alltid varit relativt pigg ändå, fram tills idag. Hon saknar redan immunförsvar och det har hon gjort de senaste 10 åren, därför är hon extra känslig emot allt. Hon har sprungit fram och tillbaka till sjukan den senaste månaden med en UVI som inte vill ge med sig och idioterna på sjukan här i stan har inte direkt tagit tag i problemet. Så nu har gifter spridit sig ut i kroppen och min mamma lider nu av en blodförgiftning, något som är dödligt för oss vanliga Svenssons och har man då inget immunförsvar så ser det ännu mörkare ut.
Så nu kanske det är dags, dagen jag länge har fastat för. Dagen då hon ska dö på grund av sjukans dåliga behandlingar. Hur förbereder man sig för en sådan sak? Jag har försökt förbereda mig under hela mitt liv eftersom jag vet att dagen kommer komma tidigare för henne än för någon frisk människa, men det har aldrig varit så här dåligt och nära.
Självklart har jag inte gett upp hoppet, men jag försöker ändå ställa in mig på att det kanske är slut nu. Bara för att vara beredd. Det är bara det att det inte går vidare bra att se ljuset. För de andra gångerna då jag har mött dessa situationerna så har personen eller djuret dött och därför är det svårt att se ljuset denna gången samtidigt som jag inte riktigt vill förstå vad som kan hända.
Jag kan inte heller hälsa på henne på sjukan då jag har en förkylning som bara kan göra det ännu värre för henne och hennes dåliga immun. Så istället ska jag gå till jobbet och lossas att allt är precis som vanligt, för då kanske allt blir bra och hon kommer hem igen.

Jag har insett att det inte finns så många utav min sort där ute i världen vilket gör livet ännu svårare.

Jag vill nämligen träffa någon som vill leva under samma omständigheter som mig, vill säga: Inte skaffa barn, vara särbo men ändå hålla kärleken vid liv utan att kväva varandra, inte behöva ses varje dag och inte ringa eller sms varandra mer än nödvändigt.
Jag fixar inte att ha någon i mitt hem dygnet runt utan ett par timmar i veckan räcker mer än väl. Dessutom vill jag hitta någon som dela mina intressen och som förstår sig på mig, något som ingen tycks göra idag. Allt jag säger skriver folk om och jag blir därför missförstådd och inte vidare omtyckt.
Jag vill kunna spendera timmar framför teven/datorn utan att bli kallad lat, jag vill kunna säga till människan att jag inte klarar av honom just nu och att jag vill vara ifred utan att det blir konstig stämning.
Jag vill kunna leva mitt liv utan att fråga om lov, göra det jag vill när jag vill utan att ta hänsyn till andra.
Jag vill inte behöva spendera en massa tid med hans familj och jag vill inte heller att han ska spendera en massa tid med min, vill jag hälsa på mina föräldrar så vill jag göra det själv.
Viktigast av allt är att han är trogen och inte det minsta svartsjuk.

Finns det en sådan person där ute?

Visst är det konstigt hur någon kan betyda så mycket för en och man själv inte tycks betyda någonting för den personen?

Min bästa vän fick en dotter i juni månad och för ett tag sedan var det dags för dop. På varje bord fanns en lapp där alla gästernas namn fanns uppradade med en kort förklaring på vilka de var och vad de betydde för familjen. Det var fina och kärleksfulla förklaringar på dom alla och så dök mitt namn upp, längst ner på listan.

"****: Om jag charmar henne så får jag säkert låna hennes filmer."

De enkla och meningslösa orden var vad som mötte mig och tro mig, det gjorde ont då jag ser barnets mamma som min bästa vän. De andra vännerna fick förklaringar som "mammas fina vän", "mammas bästa vän", "mammas snälla vän" och de fanns alla samlade på ett och samma ställe, bland vännerna. Men jag, jag hamnade längst ner på listan, inte bland vännerna utan jag fanns bara där som en parasit de inte kunde bli av med och som de inte visste vart de skulle göra hän.

Här kommer ni få ta del av min "dagbok", vill säga allt som försiggår i mitt huvud, alla mina tankar och mitt så kallade liv.

Så vem är jag?

Jag lever ensam då jag trivs bäst så.
Jag klarar inte av att ha folk runt omkring mig hela tiden och mitt jobb tycks förse mig med den mänskliga närhet jag behöver.
Folk tar mig för en väldigt social människa då jag pratar mycket när jag har folk runt omkring mig och känner mig bekväm, men så är inte fallet. Jag är den som stänger inne mig själv så fort jag får chansen.
Jag har alltid varit lite av en enstöring som lekt bäst själv, men de få och utvalda vänner jag har betyder väldigt mycket för mig även om de inte kan se det.
Ett kärleksliv tycks inte heller vara något för mig då det inte finns någon som står ut med mitt instängda men frispråkiga jag. Jag blir kvävd av att ha någon vid min sida men kan ändå sakna någon att älska och hålla nära, men inte för nära. Att ha någon nära men på avstånd hade varit perfekt för mig.
I nästan två år gick jag på nålar och kvävdes i ett förhållande som inte gav mig någonting mer än känslan av ensamhet. Något jag aldrig upplevt innan dess och jag vill inte uppleva det igen.
Jag kan inte se mig själv bo tillsammans med någon så det kommer inte på frågan. Varför ge all sin fritid till någon annan när man kan njuta av ensamheten och göra precis det man vill utan att bli utfrågad och anpassa sig till någon annan?
Barn äcklar mig. Vem kan frivilligt välja att skaffa sig en fästing som sitter fast på ens hud i 18 år innan man kan göra sig av med den? Skaffa ett djur istället. De tjatar inte på en och tar inte upp all din tid, men de skapar dock lika mycket oro.
Jag tror inte på kärleken, inte på familjelivet och inte på förtroende. Det är omöjligt att lita helt och hållet på en annan människa än sig själv.
Meningslösa sms och telefonsamtal är inget för mig. Då blir jag bara irriterad istället.
Jag är personen som väljer att ha ett djur som sällskap och den som inte träffar vännerna allt för ofta, men jag hoppas i alla fall att de finns kvar än då.
De enda som verkligen tycks finnas där för mig är mina gamla föräldrar och när de försvinner så har jag ingen. Det är en skräck jag lever med varje dag. Jag gillar ensamheten men en lite trygghet är inte fel att ha. Någon som ställer upp när det blir knivigt och som inte kan ersättas av någon annan och speciellt inte av någon som inte är av kört och blod. Men jag vill ändå inte ha ett barn som fyller den funktionen.
Och jag flyr den tråkiga verkligheten dagligen med hjälp av filmer och serier som ger mig allt jag behöver.

Jag är helt enkelt en sort för sig.